Den idylliska lilla småstaden mitt på Österlen som jag bor i besöks varje påsk ut av tusentals turister som åkt hit för att titta på konst. ”Konstrundan”. Det är tyskar, danskar och framför allt folk från resten av Sverige som tar sig hit. Trevligt. Inget fel i det.

Tills jag kom körandes på vägen som leder in mot staden. Där alla passerar. Där, på den mest utsatta platsen hängde en stor banderoll; Patriot.nu stod det. Sällan har jag varit så nära att köra av vägen. Dessa okunniga människor har alltså sett sin chans, under den helgen folk vallfärdar till vår lilla stad och den lång helg då folket i kommunen har långledigt och inte kan gripa in för att ta ner skitpropagandan.

Jag skäms över att vara människa idag. Skäms inför alla människor som måste känt sig ovälkomna hit.
Skäms över att jag inte själv klättrade upp och tog ner det där.

Döljer det sig en avundsjuka?

Sitter och funderar över det här med ytliga människor och ytliga bekymmer. Jag har varit där, jag har haft dem. Låtit ett klädesplagg eller någon annan minimal motgång förstöra en hel dag. Men tack och lov var det ju faktiskt som så mycket annat bara en fas.
Men så tänker jag på dem som faktiskt lever i det där ytliga tjaffset dagligen. År ut och år in.

Plötsligt känner jag en oerhörd avsky. Det vänder sig i magen och jag kan inte bestämma mig för om jag vill gråta och tjuta eller försöka rycka tag i var och en av dessa arma människor och försöka få dem till att inse vad dem sysslar med. Men så sköljer känslan av hopplöshet över mig.

Jag känner avund. Jag vill också kunna sätta på mig skygg lappar och inte bry mig om var som händer i Chile, jag vill inte veta vart Haiti ligger eller vad som sker i Iran. Men jag vet också att jag aldrig någonsin velat sitta i dessa nagelfilande människors situation.

En tyst minut för dessa människor, som aldrig någonsin kommer att få uppleva eller vilja något annat än det som finns framför näsan.